- Bok: Humans May Not Apply av Jerry Kaplan
- Bok: The Rise of the Robots av Martin Ford.
Varför är de intressanta? Som titlarna anger handlar böckerna både om hur långt digitalisering kommit och dess inverkan på arbetsmarknaden (Ford) och samhället (Kaplan). De handlar inte i första hand om självkörande bilar. Men om argumentationen kan appliceras på arbetsmarknaden i allmänhet gäller den även transportsektorns framtid.
Kort version: Silicon Valleyprofilerna Kaplan och Ford är ense om en rad saker. Robotarna inte bara kommer, de är redan här och de exemplen är otaliga (och i många fall desamma). De är överens om konsekvenserna, ökad ojämlikhet till några superrikas fördel och medelklassens nackdel.
Lösningen skiljer sig delvis åt. Ford pläderar för medborgarlön av klassiskt snitt medan Kaplan vill dela ut ägandet i de producerande bolagen till alla för att folkflertalet därefter kan leva på aktieutdelningar från de supereffektiva företagen.
Robotlarm som kräver ökad jämlikhet.
Under 2015 kom två böcker med samma tema. Båda böckerna är skrivna av Silicon Valley insiders. Jerry Kaplan är närmast en legend i kiseldalen, bland annat startade han en auktionssite innan EBay.
Martin Fords streetcred är svårare att få grepp om, det anges att han drivit mjukvarubolag innan han debuterade som författare i framtidsbranschen.
Böckerna är lika men ändå väsensskilda. Vi börjar med likheterna.
Robotarna kommer inte – de är redan här.
Exemplen är många IBM:s Watsonprojekt, datorn som vann Jeopardy 2011. Kivas mekaniska robotar som plockar varor på Amazons gigantiska lager, japanska HAL som används i äldrevården, fruktplockarmaskiner som med bildanalys försiktigt bara plockar de mogna frukterna och låter de omogna vara. Och Google/Waymos självkörande bilar.
”This time is different.”
Många tekniska framsteg har mötts med skepsis eller till och med fientlighet, spinnrockar slogs sönder och förbjöds av drottningen i England för att skydda jobb. Men det har hittills alltid visat sig att nya jobb ersätter de gamla.
Men, påpekar båda författarna, där här gången är det annorlunda.
Orsaken är Moores lag som förenklat dubblar en dators kapacitet var 18: månad, vilket de flesta känner till.
Moores lag skapar förutsättningar för exponentiell tillväxt, vilket innebär att varje nytt steg värt lika mycket som summan av alla tidigare.
Ford exemplifierar med att om han 1949 satt in en cent på banken och haft Moores lag som ränta hade han 2015 haft 86 miljoner dollar. Och nästa steg dubblar det till 172 miljoner och så vidare. Författarna, och nästan alla som tänker i samma banor, menar att stegen nu är så ofantliga att datorer i stort sett kan göra vad som helst.
Om inte i dag så om 18 månader.
I årtusenden har människan skapat verktyg för att göra livet lättare. Yxan, spaden, symaskinen, förbränningsmotorn, datorn. Och det har funkat bra, men menar båda författarna, utvecklingen har nu nått den punkt där verktygen inte längre är människans hjälpmedel.
Vi har nått den punkt där de ersätter människan.
Återigen pekar författarna på samma exempel.
- Bildigenkänning gör radiologer arbetslösa. Datorer har visat sig minst lika bra och på sikt bättre än läkare på att analysera röntgenbilder och finna till exempel tecken på cancer.
- Jurister blir utan jobb då datorer kan plöja igenom alla dokument som någonsin publicerats i jakten på ett prejudikat eller vinkel på ett försvar.
- Taxichaufförer får skola om sig då förarlösa bilar kommer förr än vi kan anta.
- Butiksbiträden – som i många länder är det vanligaste yrket – försvinner då e-handeln tar över och de butiker som blir kvar automatiseras i allt högre grad med bland annat självscanning.
- Målare blir obsoleta, en lägenhet kan målas med små drönare med radar och kameror spraymålar väggar och tak flera gånger snabbare och billigare än mänskliga hantverkare.
Det senare exemplet finns inte ännu, det har Kaplan hittat på men det är tekniskt fullt möjligt.
Ett fåtal företag dominerar hela områden av ekonomin. Men behöver bara tänka på Google, Facebook och Amazon. Företag med enorm värdering, men få anställda i förhållande till värderingen. Den digitala ekonomin är en winner-takes-it-all historia.
Exemplen är många, särskilt i Fords bok som är mer stringent än Kaplans ganska pratiga och med anekdotiskt bevisad retorik. Men skillnaderna gör att det går att läsa båda böckerna med behållning.
Robotarna-tar-över-delen påminner mycket om Erik Brynjolfsson och Andrew McAfees ”Den andra maskinåldern” som även den kom 2015, alla tre böckerna driver samma logik och har i stort sett samma exempel.
Kaplan slår också fast att den mest spridda vanföreställningen om programmering är att datorer bara gör vad de är programmerade till. Den nya tidens självlärande datorer gör vad de själva vill, och det är ingen som vet exakt hur den processen går till.
Bonusinfo: Den japanska roboten HAL är ett slags muskelförstärkare som i praktiken styrs av användarens hjärna. De används i äldrevården i Japan dels för att gamla lättare kan gå och röra sig och dels för att personal som sköter dem lättare kan lyfta de äldre. Ford påpekar, en aning förvånanat, att roboten är döpt efter en elak robot i filmen 2001. Och att bolaget som skapat HAL, heter Cyberdyne, vilket är namnet på bolaget som skapade Skynet i Termninatorfilmerna.
Nästa kapitel: (Eller klicka på siffrorna nedanför)