..." /> "Allt var bättre 1973" och "pengar åt alla". - Sida 2 av 3 - framtidsbilen.nu

"Bilindustrin kommer att förändras mer de närmaste fem åren än den gjort under de senaste 50 åren."

Dan Ammann, vd, General Motors.

!

Published on februari 21st, 2017 | by Sakari Pitkänen

0

”Allt var bättre 1973” och ”pengar åt alla”.

 

Martin Frost och Jerry Kaplans bild av konsekvenserna av robotiseringen är likartade även om de uttrycks på skilda vis

Här kan man lätt tro att författarna är något slags socialister, vilket de verkligen inte är.

De pekar på  att kapitalägarnas andel av allt som produceras i USA ständigt har ökat sedan 1973. Exempel efter exempel radas upp på hur de rikaste i USA blivit rikare medan i stort sett alla andra blivit fattigare.

Fram till 70-talets början ökade arbetarnas inkomster i samma grad som produktiviteten. Men därefter har produktiviteten ökat med drygt 250 procent medan inkomsterna bara ökat med 113 procent.  Skillnaden – 140 procent av det ökade värdet – har gått till dem som äger fabriker, butiker och företag.

Ökningen är som störst efter finanskraschen 2009, ”en uppseendeväckande 95 procent inkomstförbättringarna under åren 2009 och 2012 sögs upp av den rikaste en procenten”, skriver Ford och refererar till forskning, vilket han gör mest hela tiden.

Kaplan däremot använder personlig erfarenhet. Han beskriver sin egen rikedom – hans hus har lätt plats för 150 samtidiga gäster. Inte för att skryta utan snarare för att peka på hur ofattbart rika de där 1 procenten är.

Om ni tycker jag är rik, you aint seen nothing yet.

Han skriver om den ekonomiska krisen i Kalifornien, som tvingats till stora nedskärningar som ”oproportionellt drabbade de äldre, blinda, funktionshindrade, förskolebarn, mathjälp, havande mödar och kvinnor i vård för bröst- och livmoderhalscancer”.

Det obekvämt att inse att Jeff Bezo (Amazons grundare) med ett pennstreck kan betala Kaliforniens hela budgetunderskott och ändå ha några miljarder kvar”.

Kaplan bekymrar sig för den moraliska sidan av ojämlikheten medan Fords fäster störst vikt vid de ekonomiska konsekvenserna. Fords största problem är den rikaste procentens konsumtion inte kan ge energi nog till motorn i den amerikanska ekonomin. De använder nästan samma ord för att polemisera mot uppfattningen att vid flod lyfter alla båtar. Snarare flyter lyxjakterna medan kanoterna/fiskebåtarna sjunker.

Ford bortser verkligen inte från den moraliska sidan, han påpekar också att en stor del av grunderna för det amerikanska välståndet tillkommit tack vara skattebetalarna satsat pengar i till exempel forskning om telekommunikation, utbildning och internet.

Vi kan vara rimligt säkra på att de skattebetalare som stödde detta förväntade sig att det frukterna av den skulle skapa en bättre framtid för deras barn och barnbarn.”

Men så är inte längre fallet i USA. Tendensen är densamma men inte riktigt lika tydlig i Storbritannien. (Och ännu mindre i Sverige, men det är en annan historia som vi ska återkomma till).

Kaplan är sin anekdotiska och känslomässiga stil trogen när han skriver:

En sak jag märkt när mina vänner ”make it” är att de slutar växa känslomässigt. Nivån på deras personliga mognad är frusen som en insekt i bärnsten som alla kan se.

Bonusinfo: Martin Ford redogör för undersökningar där amerikaner tillfrågats om hur deras ideala fördelningspolitik ser ut så väljer de ett som ser ut som de skandinaviska med en hög grad av jämlikhet. De tror också att USA är mycket mer jämlikt än det faktiskt är.

Nästa kapitel: Lösningen: pengar till alla och tillbaks till 1973! (Eller klicka på siffrorna nedan)

Sidor: 1 2 3



Comments are closed.

Back to Top ↑