Essingeleden i Stockholm är Sveriges mest trafikerade väg. Det är en åttafilig väg med på- och avfarter i båda riktningarna. Omkring 140 000 fordon passerar här varje dag. Tänk dig att du åker upp på leden en stund efter att rusningen avtagit. Det har blivit mörkt och vägbelysningen speglas i den blöta asfalten.

Det är fortfarande tätt med bilar. Men inte värre än att de kan köra fort. Några av dem till och med snabbare än 70 kilometer i timmen som är den tillåtna hastighetsbegränsningen.

Du kommer in genom tunneln från Kungsholmen. Du kör söderut och ska 1,5 kilometer senare åka av Essingeleden för att köra till Enskede. Till vänster om dig har du två körfält som du måste korsa för att komma filen längst ut till vänster. Du ser över axeln och i backspegeln och konstaterar att du har en långtradare med trailer i den bortre filen och en svart BMW som kör fort i den närmsta. Bakom den en bil med en trasig strålkastare. Du har redan börjat blinka för vänstersväng, men slår av blinkersen för att BMW:n ska förstå att den kan köra förbi. När den passerat slår du på den igen och vänder huvudet till vänster och tittar på föraren i nästa bil, hon nickar nästan omärkligt och du förstår att hon sett att du är på väg att byta fil. Du kör ut och har nu koncentrationen på långtradaren som hunnit längre än väntat. Du kan välja mellan att gasa och köra om. vilket kan bli svårt då bilen framför dig ligger för nära långtradaren. Det kan bli svårt att svänga in. Du noterar att lastbilen är utlandsregistrerad. Li någonting. Kan det vara Litauen? Nja, det är väl LT? På en digital skylt ovanför vägen ser du ett varningsmeddelande om att Södra Länken är stängd mellan 22-04. Fortfarande några timmar kvar. Du kan välja att bromsa en smula och släppa långtradaren förbi dig och byta fil därefter, men då riskerar du att missa avfarten. Då hör du ljudet av en siren skära genom motorvägsbullret.

Du tittar i backspegeln och i sidospeglarna och ser först ingenting, men saktar omedvetet in. Radion spelar Miles Davies som du avskyr, du byter kanal. Därpå ser du polisbilen komma i hög fart i vänsterfilen, strax är den bakom långtradaren som markerar att den ska byta fil för att släppa förbi utryckningen. Du växlar ned, saktar in, svänger så långt åt höger du kan och släpper in lastbilen framför dig. Polisbilen åker förbi. Du hinner notera att något byggprojekt verkar pågå enligt en stor banderoll på en industribyggnad. Du blinkar vänster, ökar farten och accelererar in i vänsterfilen några hundra meter innan avfarten. Radion har hittat en station som spelar ”Dancing queen” och du kan texten fast du inte hört låten på många år.

En minut av ditt liv har gått.

När man skriver det låter det dramatiskt och händelserikt. I verkliga världen är det en av många vanliga men komplexa situationer i vardagstrafiken.

I Tom Vanderbildts bok ”Traffic why we drive like we do.” sägs det att en bilförare utsätts för 1030 intryck i minuten. Man kan ifrågasätta siffrans exakthet, men i sak är det nog ingen som invänder att en bilförare möts av oerhörd massa intryck som hen måste sortera i angelägenhetsgrader. Viktig information som andras fordons position och hastighet blandas med helt ovidkommande reklambudskap efter vägen eller roliga bumper stickers och låttexter.

Traffic

Allt detta klarar den mänskliga hjärnan tämligen enkel. Vi samlar information om situationen med våra ögon, öron och känsel. Informationen behandlas direkt och omvandlas till beslut och handlingar. Hjärnan använder både korttidsminnet för ögonblicksbilder av den omgivande trafiken och långtidsminnen för till exempel vad olika vägmärken betyder. Muskelminnet kopplar, bromsar och gasar. Fötterna och händerna bara gör.

I någon mening utgör trafiken även ett nätverk där bilarna hela tiden utbyter information med varandra. Det kan vara en blinkers eller en sekund av ögonkontakt mellan två förare som därmed kommer överens om något. Eller att en bil långt fram trampar lätt på bromsen för att visa bakomvarande att en bit framför har något inträffat, inbromsningen fortplantar sig snabbt via flera av de bakomliggande bilarna.

Principen bakom de självkörande bilarna är densamma. De ser, hör, känner, kommunicerar och agerar därefter. Bilarnas sinnen är lasrar, radar och kameror och hjärnan är en kraftfull dator som har både korttidsminne RAM och långtidsminne.

Essingeleden är fem kilometer lång. Det tar ungefär fem minuter att köra om man håller 70 kilometer i timmen. Varje förare tar ungefär 1000 beslut i minuten. Det innebär att datorerna i självkörande bilar måste ta nästan 1,5 miljoner korrekta beslut varje dag året om. (5000*12*24*365)

Är det rimligt?

Ja, kanske man skulle svara. Kan människan göra det kan maskinen.

Folk kör ändå bra. Under 2017 passerade mer än 51 miljoner bilar Essingeleden och de orsakade färre än åtta (8) allvarliga olyckor, ingen med dödlig utgång. Totalt var det 90 olyckor. Det är detta de självkörande systemen ska mätas mot.

Det räcker inte med lika bra, de måste vara väsentligt bättre

Människans beslutsfattande är i det här fallet decentraliserat till 51 miljoner hjärnor. Ett litet fel i en hjärna kanske inte skapar så stor oreda. Men om alla Volvobilar skulle göra samma lilla fel vid en given tidpunkt?